Lärartycket #65 - Ann Nyström

Som en drömfångare som
fångar in elevernas  drömmar...
Bild: Ann Nyström

Lärartycket är en bloggstafett av och med lärare över hela Sverige. Här beskrivs lärandet och tankar kring lärande av pedagoger själva. Det var Ann-Marie Körling som tog initiativet till bloggstafetten. Igår skrev Catharina Källgren , idag är det min tur att få tycka till.


Njuter av sommarlov! Leker med mina barn, sover länge, hinner varva ner, badar, äter jordgubbar, joggar, läser tidningen, umgås och längtar. Längtar tillbaka till jobbet. Nej, inte i början, och inte i mitten heller, men i slutet av lovet då längtar jag tillbaka. Då har idéerna mognat, jag har smitt mina planer och vill möta eleverna igen för att se vad vi kan skapa tillsammans av det. Jag vill presentera tänkbara vägar, inspirera, locka in dem i frestelsen, väcka deras iver, vilja och lust. Jag vill vara där när de tar över, när de upplever att idéerna är deras egna, när de bestämmer över arbetet och när jag blir den som servar, möjliggör och håller mig i skym undan, redo att rycka in när helst de behöver mig. Jag är den vuxna som hjälper dem att möjliggöra deras drömmar. Jag fångar in dem, jag lyssnar, öppnar dörrar och visar på vägar- nya vägar.

Mitt jobb består av möten. Möten med olika slags individer. Mitt uppdrag är att möta mina elever, försöka finna var de befinner sig och guida dem vidare i livet. Jag ska motivera dem vidare i livet. Inviga hopp i dem, och en tro på deras framtid. Jag ska visa dem på livets smörgåsbord, låta dem provsmaka och välja. Locka dem till att våga provsmaka något nytt, känna en ny smak och kanske prova en lite större bit. Allt för att de själva sedan ska kunna ta ställning - bra metod, dålig metod, intressant ämne, inte så intressant, bra argument, dåligt argument osv. Just det här tycker jag är det bästa med mitt yrke. Det är som att vara en liten uppfinnare som ska uppfinna många olika verktyg och vägar som ska passa till alla. Inte samma till alla. För oavsett hur en elev fungerar så ska det fungera för just den. Det är inte lätt, det är en utmaning, och jag älskar det!

Ett lärande måste vara viktigt, och på riktigt. För ett par år sedan försökte jag intala mina elever att det var viktigt att lära sig saker i skolan för att få ett bra jobb i framtiden. Idag tänker jag på ett annat sätt. Idag talar jag inte om för mina elever vad eller hur de ska tänka. Idag planerar jag undervisningen så ofta och mycket jag kan i samråd med mina elever. Och då handlar det alltid om vad som är viktigt här och nu - idag. Det ska vara roligt och meningsfullt att komma till skolan idag. Är det inte det så finns det inget som talar för att de ska komma till skolan imorgon heller.

Till mina elever kommer jag gärna tillbaka varje dag! På min arbetsplats finns så mycket som glädjer mig! För att nämna något: lycka i blicken på elever som knäckt läskoden, stolthet i kroppen hos eleven som har fått svar på sitt bloginlägg, lyckan hos eleven som har kommit fram till samma summa som miniräknaren gjort, känslan att få lära in och lära ut i naturen en hel dag i veckan- varje vecka. Och handen på hjärtat, hur många kontorsanställda får frågan: “Kan du sitta bredvid mig idag?”. Och hur många anställda i matbutiken får höra: “Ja, ska vi göra det idag igen, det som är så kul!”. Finns det något företag där de anställda trängs och småkivas lite för att komma först in på morgonen till just det rummet och det arbetet där du befinner dig? Får någon av er kramar på ert jobb varje dag? Berättar dina arbetskamrater saker i förtroende för dig? Här är det viktigt, här vill jag vara!


Trots att det känns så bra önskar jag ofta att jag hade någon av mina fantastiska mentorer från Lärarhögskolan i klassrummet, som kunde observera och ge feedback på det konstruktiva sätt som de gjorde då (tack Mona Hansson och Monika Larsson för det). Det var nyttigt och bra! Ibland blir man blind, tror jag, och fast. Fast i ett sätt och i ett spår som man tror är bra och det rätta. Utan att granska sig själv, sin undervisning och sitt förhållningssätt till eleverna. För elevernas skull önskar jag mig detta. Jag har velat lite fram och tillbaka sedan jag bad om att få skriva i Lärartycket om jag skulle göra det eller inte. Tveksam efter att ha läst om alla fantastiska lärare och underbara klassrum att vistas i. Tveksam till ifall det skulle bli så att jag och vi 100 som tycker till speglar en värld som är sann för oss, men som inte är sann för alla elever. Jag funderar över hur kränkta de elever måste känna sig där deras vardag inte går att känna igen sig i som den som de 100 lärartyckare beskriver. Jag tänker på dessa barn ofta. Det är bra att Lärartycket kom till och kan införliva hopp om hur det faktiskt kan, ska och oftast ser ut i skolan! 

Det ska vara tillsammans, viktigt och på riktigt! 

Nu lämnar jag över stafettpinnen till Louise Guldbrandsson. Hennes tycke hittar du här imorgon.

Tack UR!

Under hela läsåret har vi i trean jobbat med huvudräkning i form av att räkna talsorter var för sig och tränat på algoritmräkning i form av uppställning. Vi har "tragglat" detta i olika perioder och för många har det varit svårt och inte så roligt alla gånger. Som deras mattelärare har jag förståss använt pengar och klossar, jag har ritat och visat och jag har försökt förklara på olika sätt. Vi har också spelat spel som tränar förståelsen av positionssystemet. Många i klassen har sedan så småningom kunnat visa mig att de behärskar sina nya kunskaper och vissa väljer, utan att jag säger till om det att visa hur de tänker genom att ställa upp. Ändå finns det en grupp med barn som fortfarande inte riktigt är med på tåget så vi fortsätter att återkomma till detta.

Lite senare hittar jag en serie från UR: Blomma, blad, en miljard, som med hjälp av karaktärerna "kapten Balans" och "madame Ungefär" tar upp matematik och olika räknestrategier. Med bilder och siffror visas tydligt hur man kan förenkla addition samtidigt som avsnittet också har en rolig och spännande handling. Efter att vi tittat på avsnittet ska klassen själva räkna en stund. Jag går runt och lyssnar och hjälper där det behövs. På flera håll hör jag nu hur det diskuteras förenkling av addition. Barnen visar varandra och flera av de som tidigare tillhört den lite osäkra gruppen kan faktiskt förklara hur man ska räkna. Jag hör tydligt vilka som hängt med på förklaringen vi just sett och som sen tar den vidare till sina klasskompisar. Det blir ett strålande bedömningstillfälle för mig att gå runt och tjuvlyssna och höra där poletten äntligen trillat ner hos flera. Tack UR och en stor förhoppning om fler dramatiseringar och tvserier kring matematik!

Kulturstund och formativ bedömning

www.corkboard.me

Nu har arbetet med elevernas Kulturstunder startat igen. Denna gång är det förmågan att kunna tala, kommentera och framföra sin åsikt som tränas. Eleverna är 9 år. Klassen har haft Kulturstund sedan de var 7 år och det är varken nytt eller pirrigt. Däremot är det dags att höja ribban. Men hur gör man det om man inte vet vad som förväntas av dig då du framträder? Att hålla i en Kulturstund innebär att du ska förbereda sig för att tala om ett ämne som ligger dig varmt om hjärtat. Ibland har det varit ett fritt ämne så som frimärken, ett museum, hästar etc. Ibland har jag delat ut ett ämne som alla ska behandla, tex en plats som är viktig för dig. Eleverna vet alltid vilka ämnesspecifika ord eller begrepp som ska finnas med i sin Kulturstund. De får gärna visa bilder eller filmklipp, och i vissa fall kräver jag att tex en karta ska finnas med som de själva kan orientera sig på. Så den här terminen har alla fått i uppdrag att berätta om en nyhet som dom tycker är viktigt. De ska kunna berätta innehållet med hjälp av en tankekarta, och de ska även kunna berätta vilka källor de har använt. Avslutningsvis ska eleven ha en egen åsikt om sin nyhet som de ska dela med klassen. Nyheten med dess personliga åsikt leder alltid till en diskussion där vi tränar oss på att lyssna på varandra, föra ett samtal, argumentera för sin sak och ställa frågor. När kulturstunden är slut får publiken ge sin klasskamrat beröm och tips, och det var just här det var dags att höja ribban. Så vad göra? Jo, vill lät fyra elever ha sina Kulturstunder, de fick beröm och tips. Men så började vi diskutera vilka beröm och tips vi gav. Vi förde anteckningar på www.corkboard.me, en websida med post-it-lappar att skriva anteckningar på. Lapparna kan sedan sorteras i olika kategorier. Eleverna kom fram till tre olika kriterier; innehåll, kroppsspråk samt röst. Lapparna placerades sedan i en progression som eleverna själva hade kommit överens om. Så tydligt, så bra! Nu ser eleverna själva vad som förväntas av dem, de kan satsa på de "trappsteg" de anser sig klara av och eleverna kan utifrån matrisen ge kloka och rättvisa tips.