 |
| Som en drömfångare som fångar in elevernas drömmar... Bild: Ann Nyström |
Njuter av sommarlov! Leker med mina barn, sover länge, hinner varva ner, badar, äter jordgubbar, joggar, läser tidningen, umgås och längtar. Längtar tillbaka till jobbet. Nej, inte i början, och inte i mitten heller, men i slutet av lovet då längtar jag tillbaka. Då har idéerna mognat, jag har smitt mina planer och vill möta eleverna igen för att se vad vi kan skapa tillsammans av det. Jag vill presentera tänkbara vägar, inspirera, locka in dem i frestelsen, väcka deras iver, vilja och lust. Jag vill vara där när de tar över, när de upplever att idéerna är deras egna, när de bestämmer över arbetet och när jag blir den som servar, möjliggör och håller mig i skym undan, redo att rycka in när helst de behöver mig. Jag är den vuxna som hjälper dem att möjliggöra deras drömmar. Jag fångar in dem, jag lyssnar, öppnar dörrar och visar på vägar- nya vägar.
Mitt jobb består av möten. Möten med olika slags individer. Mitt uppdrag är att möta mina elever, försöka finna var de befinner sig och guida dem vidare i livet. Jag ska motivera dem vidare i livet. Inviga hopp i dem, och en tro på deras framtid. Jag ska visa dem på livets smörgåsbord, låta dem provsmaka och välja. Locka dem till att våga provsmaka något nytt, känna en ny smak och kanske prova en lite större bit. Allt för att de själva sedan ska kunna ta ställning - bra metod, dålig metod, intressant ämne, inte så intressant, bra argument, dåligt argument osv. Just det här tycker jag är det bästa med mitt yrke. Det är som att vara en liten uppfinnare som ska uppfinna många olika verktyg och vägar som ska passa till alla. Inte samma till alla. För oavsett hur en elev fungerar så ska det fungera för just den. Det är inte lätt, det är en utmaning, och jag älskar det!
Ett lärande måste vara viktigt, och på riktigt. För ett par år sedan försökte jag intala mina elever att det var viktigt att lära sig saker i skolan för att få ett bra jobb i framtiden. Idag tänker jag på ett annat sätt. Idag talar jag inte om för mina elever vad eller hur de ska tänka. Idag planerar jag undervisningen så ofta och mycket jag kan i samråd med mina elever. Och då handlar det alltid om vad som är viktigt här och nu - idag. Det ska vara roligt och meningsfullt att komma till skolan idag. Är det inte det så finns det inget som talar för att de ska komma till skolan imorgon heller.
Till mina elever kommer jag gärna tillbaka varje dag! På min arbetsplats finns så mycket som glädjer mig! För att nämna något: lycka i blicken på elever som knäckt läskoden, stolthet i kroppen hos eleven som har fått svar på sitt bloginlägg, lyckan hos eleven som har kommit fram till samma summa som miniräknaren gjort, känslan att få lära in och lära ut i naturen en hel dag i veckan- varje vecka. Och handen på hjärtat, hur många kontorsanställda får frågan: “Kan du sitta bredvid mig idag?”. Och hur många anställda i matbutiken får höra: “Ja, ska vi göra det idag igen, det som är så kul!”. Finns det något företag där de anställda trängs och småkivas lite för att komma först in på morgonen till just det rummet och det arbetet där du befinner dig? Får någon av er kramar på ert jobb varje dag? Berättar dina arbetskamrater saker i förtroende för dig? Här är det viktigt, här vill jag vara!
Trots att det känns så bra önskar jag ofta att jag hade någon av mina fantastiska mentorer från Lärarhögskolan i klassrummet, som kunde observera och ge feedback på det konstruktiva sätt som de gjorde då (tack Mona Hansson och Monika Larsson för det). Det var nyttigt och bra! Ibland blir man blind, tror jag, och fast. Fast i ett sätt och i ett spår som man tror är bra och det rätta. Utan att granska sig själv, sin undervisning och sitt förhållningssätt till eleverna. För elevernas skull önskar jag mig detta. Jag har velat lite fram och tillbaka sedan jag bad om att få skriva i Lärartycket om jag skulle göra det eller inte. Tveksam efter att ha läst om alla fantastiska lärare och underbara klassrum att vistas i. Tveksam till ifall det skulle bli så att jag och vi 100 som tycker till speglar en värld som är sann för oss, men som inte är sann för alla elever. Jag funderar över hur kränkta de elever måste känna sig där deras vardag inte går att känna igen sig i som den som de 100 lärartyckare beskriver. Jag tänker på dessa barn ofta. Det är bra att Lärartycket kom till och kan införliva hopp om hur det faktiskt kan, ska och oftast ser ut i skolan!
Det ska vara tillsammans, viktigt och på riktigt!
Nu lämnar jag över stafettpinnen till Louise Guldbrandsson. Hennes tycke hittar du här imorgon.
